Monica Cardozo, Apple Professional Learning Specialist.

Monica: Differentiering är synonymt med likvärdighet.

Ordet differentiering kan bli lättare att förstå när man tänker på engelska, spanska eller franska. Ordet påminner om “different”, “diferente” eller “différent”. Problemet blir då att konnotationer som associeras till ordet “annorlunda” inte alltid är positiva.

Jag tenderar att använda ord som “unik”, “egensinnig” och “excentrisk” när jag definierar folk som sticker ut. För mig är dessa ord positivt laddade. Jag tror inte att man utvecklar sin fulla potential utan att vara unik, egensinnig och till och med excentrisk. När det gäller undervisning och elever, använder jag ordet “neurodivergent”. Även detta ord är positivt laddat för mig.

Innan vi hade teknik och samhällsstrukturer som möjliggör att vi kan tillfredsställa stora delar av våra behov genom att köpa varor och tjänster, hade vi flocken. För att flocken skulle ha chans att överleva, behövde individerna inom flocken ha olika styrkor, olika förmågor, olika sätt att tänka och olika talanger. Därmed är min hypotes att neurodiversitet har varit avgörande för vår överlevnad.

Individer med dyslexi brukar vara bra på att se mönster och läsa av folk. Individer med ADHD behöver mycket rörelse för att må bra. Individer med OCD kan processa information snabbt för att hitta lösningar. Dessa förmågor och kvalitéer, som var användbara i savannen, är inte alltid fördelaktiga i traditionella klassrum, som är oftast designade för individer som kan sitta och lyssna, för att lära sig nya saker.

I ett klassrum där 20 till 30 elever samlas är det befängt att tro att alla kan läsa text och redogöra, eller lyssna på en genomgång och komma ihåg, eller skriva prov och framgångsrikt visa kunskap.

För att 20 till 30 elever ska kunna inhämta information, förstå det som delges dem, förvandla det till lärande och sedan uppvisa det i form av kunskap, måste klassrummet vara differentierat. Det betyder att man särskiljer, gör skillnader och avgränsar saker. Vi kan tänka på individerna i klassrummet som en flock. För att flocken ska utvecklas, är det bra om individerna har olika förmågor, talanger och styrkor. Flocken håller också ihop och ingen lämnas efter. Därmed blir en differentierad undervisning lika med en likvärdig undervisning. 

Skolan kan inte vara likvärdig om lektionsdesignen utesluter behov, som finns hos flera av individerna i gruppen, redan i början av lektionen.

Tänk till exempel en elev som behöver vara nära läraren för att kunna lyssna på grund av nedsatt hörsel. Om den elevens bordsplacering är längst bak i klassrummet, då är inte skolan likvärdig, eftersom eleven inte har samma chanser som de andra att ta till sig undervisningen. Målet med en differentierad undervisning är försäkra att alla elever kan vara med och lära sig. Alla skillnader och anpassningar måste däremot vara “sömlösa” så att alla eleverna ska vilja ta del av dem. Det beror på att ingen vill bli särbehandlad, även om vi alla är unika. För att kunna uppnå en effektivt differentierad undervisning är digitala verktyg avgörande.

"Skolan kan inte vara likvärdig om lektionsdesignen utesluter behov"

Det första steget för att kunna vara en del av klassrummet är att veta vad man ska göra, vilka steg som ska genomföras, vilket som är det önskvärda resultatet och hur lång tid man har på sig. Det innebär att instruktionerna måste vara tydliga för alla, synliga hela tiden och tillgängliga. Detta är det jag kallar “gemensam bas”.

Jag använder grafik, emojis, symboler, ikoner och ljudinspelningar för att skapa instruktioner. De kan se ut så här:

Jag förklarar aktiviteten för eleverna, använder kroppsspråk, ber dem ge exempel på vilka ord som de förväntas använda, försäkrar mig om att de vet vilket verktyg de ska använda, hur det fungerar med de delar av tekniken de behöver och hur lång tid de har på sig att bli färdiga. Instruktionerna är sedan synliga under arbetsgången. Om jag delar instruktionerna till deras enheter, i till exempel Classroom, brukar jag spela in min förklaring. Ibland använder jag video med min Memoji. Memojis är tilltalande och inte lika personliga som en selfievideo.

Många symboler tenderar att vara universella, eller åtminstone välkända. Därmed, kan elever som saknar ord ta till sig symboler och kommunicera med hjälp av dem. De kan bygga språket med hjälp av bildstöd och ljudstöd. Men också tolka det som förväntas av dem. Tillgänglighet och synlighet gör också att de kan följa upp arbetsgången på ett enklare sätt och de får stöd för sin läsning. Den gemensamma basen frigör tid för att kunna hjälpa de eleverna som behöver individuell uppmärksamhet och ger mig som lärare möjlighet att gå runt och inhämta bevis för lärande, så att jag kan anpassa min undervisning.

Att vi börjar med att diskutera och resonera kring exempel på ord och innehåll de ska använda, hjälper eleverna att komma igång. Detta blir då en “osynlig anpassning” för att säkerställa att “alla är med”. I instruktionerna brukar jag även lägga in “uppmaningar”, som med andra ord är olika fördjupningsnivåer. Min retorik blir i sig ett sätt att differentiera undervisningen.

Digitala verktyg är inte bara ett sätt för eleverna att inhämta kunskap. De är minst lika avgörande för att ge de möjlighet att visa kunskap. Människor är byggda för storytelling, inte för att skriva prov. En iPad öppnar möjligheter för att spela in video, ljud, skapa animationer, presentationer, musik, bilder, grafik och böcker m.m. Därmed kan undervisning erbjuda olika alternativ för att utveckla grundläggande förmågor, som att skriva och läsa, men också ger eleverna utrymme att uttrycka sina kunskaper på sätt som inte är traditionella prov. Tekniken blir ett sätt för eleverna att visa olika prestationsnivåer och men också lära sig i sin egen takt.

Det är en utmanade situation att undervisa 20 till 30 olika hjärnor när man är EN lärare. För att kunna undervisa alla, behöver lektionsdesignen inkludera alla från början, det vill säga, ha en gemensam bas för att underlätta inlärningen för så många individer som möjligt. När läraren använder digitala verktyg kan materialen återanvändas och utvärderas kontinuerligt. Det som inte blir perfekt från början kan förbättras med t.ex. ljud och bildstöd. Det som för en elev inte kanske går bra att uttrycka på video, går bra med en animation. Att alla får utnyttja sina talanger och styrkor genom tekniken, gör undervisningen likvärdig.

Ulrika: Att läsa och skriva med möjligheter.

Den 8 oktober var det världsdyslexidagen. En dag då världssamfundet uppmärksammar specifika läs- och skrivsvårigheter samt dyslexi extra mycket. Exempelvis uppmärksammas den här dagen av European Dyslexia Association. Organisationen menar att dyslexi finns överallt i världen, att det påverkar cirka 9–12% av oss och då på olika sätt. Många av dem som påverkas har upplevt misslyckanden under sin skoltid, i högre utbildning och i arbetslivet. Misslyckanden som ofta leder till låg självkänsla och psykosociala konsekvenser för den som inte lyckats utveckla effektiva färdigheter och strategier för lärande.

Idag finns tekniken som kan stötta den som behöver stödet. Stödet finns i tekniken som många har: en smartphone i sin ficka, en surfplatta i ryggsäcken eller en dator i portföljen  – verktyg som kan förändra livet för 9–12% av oss till det bättre. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) publicerade år 2020 Digitalt lärande för att nå målen  – som är ett stöd för att utveckla goda lärmiljöer, där assisterande teknik och digitala lärverktyg beskrivs som en naturlig del i undervisningen. I skriften lyfter myndigheten fram hur betydelsefull lärarnas kunskaper om dessa verktyg är. Myndigheten skriver även att det är viktigt att föra in stödverktygen tidigt så att dessa blir ett naturligt inslag i skolmiljön.

I Skolverkets kursportal kan lärare ta en kurs i Tillgängligt lärande och digitala verktyg 
för att kunna dra nytta av hur tekniken kan gynna lärandet för sina elever. Vi har intresseorganisationer som Dyslexiförbundet som lyfter fram digitala stödverktyg som en framgångsfaktor i vardagen för sina medlemmar. Ytterligare en organisation som arbetar med förståelse för dyslexi är Prinsparetsstiftelse. Det finns vetenskapliga rapporter om dyslexi samt läs- och skrivverktyg, många framhåller så väl goda som mindre goda effekter. En sak har de flesta dock gemensamt: begreppet motivation.

” På vilket sätt var och en läser kan inte vara det viktigaste. Det måste vara att vi läser som är i fokus.”

Att vi ska ges möjligheter att läsa oavsett vem vi är – är en självklarhet 2023. Det är en förmåga som ger oss grundläggande möjligheter att utvecklas hela livet. På vilket sätt var och en läser kan inte vara det viktigaste. Det måste vara att vi läser som är i fokus. Vi kan läsa på olika sätt. Det måste vara innehållet vi önskar att fler får åtkomst till. Att vi kan ge möjligheten till fler att vara de kompetenta personer de är.

Jag tar några liknelser. En person som är blind uppmanas inte läsa med ögonen. Den får läsa punktskrift eller braille, som det också kallas (efter Louis Braille som själv var blind och uppfann detta sätt att skriva och läsa på). En person som är döv uppmanas inte att prata. Den får använda sig av teckenspråk för döva. En person som talar med stöd av ögonrörelser, ges möjlighet till det med hjälp av teknik. En person med dyslexi kan kanske läsa tryckt text, men inte alltid med behållning eller god förståelse då kraften går åt till avkodning. En person med dyslexi kan ges goda möjligheter att läsa med ögon och öron genom stöd av den teknik som finns idag.

Idag vet vi att litteracitet är en framgångsfaktor för livet, en nyckel till att kunna vara en del av vårt samhälle - en grundbult för att inte hamna i utanförskap. På det pekar såväl myndigheter som organisationer och akademin. Lärare vet att motivation är ytterligare en nyckel till lärande. Kan du läsa, oavsett på vilket sätt du gör det, är vägen till att motivera sig till att läsa inte lika lång. Med allt vi gemensamt vet, gör politiken utspel om att vi ska gå från skärm till pärm i yngre åldrar. 

Ulrika Jonson, certifierad Apple Professional Learning Specialist, arbetar med IT och
lärande i Södertälje kommun.

Hur var det nu med att införa digitala verktyg tidigt, så att de blir en naturlig del av lärmiljön?

Mina stora frågor blir: Hur många kommer aldrig någonsin att öppna en pärm, eftersom steget till att läsa analogt är för stort? Hur många utesluts från att bli motiverade att uppleva böckernas magi om vi som lärare inte ges frihet att differentiera vår undervisning och ge förutsättningar till lärande för alla? Hur många kommer att stå utanför vårt samhällskontrakt om de inte ens ges möjligheten att bli motiverade till att läsa? Hur ska läsande som är en nyckelfaktor för skolframgång, för studieframgång och för livslångt lärande bli till för alla oavsett hur vi är konstituerade? Undrar Ulrika som är lärare, filosofie magister i specialpedagogik, enhetschef, föreläsare, utbildare och dyslektiker.

Cem Celepli Atci, VD och grundare, Allbry.

Cem: Skolan bär ett stort ansvar att motverka och förebygga psykisk ohälsa.

Samhällskostnaderna för psykiatriska tillstånd motsvarar 170 miljarder kronor, det är den enskilt största sjukdomskostnaden i Sverige. Skolan har ett stort ansvar att motverka psykisk ohälsa bland barn och unga. En av de främsta och största riskerna för utvecklande av psykisk ohälsa och depression är skolmisslyckande. Ett viktigt steg för att vända utvecklingen är att elevhälsan moderniseras.

Allt fler barn och unga lider av ängslan, oro och ångest. Ångestsyndrom, hyperaktivitetsstörningar och beteendestörningar samt förstämningssyndrom såsom depression tillhör de vanligaste psykiatriska diagnoserna.

Andelen som äter antidepressiva läkemedel har under perioden 2006–2020 ökat med 30% och även om det sker en långsam minskning av antalet självmord i sin helhet i Sverige, ökar självmordsantalet bland barn och unga. Kännetecknande riskfaktorer för psykiska besvär är bland annat skolmisslyckanden, ofrivillig ensamhet och social utsatthet. Detta skriver Mind i rapporten ”Hur mår vi psykiskt - egentligen? – Minds tempraturmätning över den psykiska hälsan i Sverige 2021”

När jag arbetade som skolkurator i en av Stockholms mest utsatta förorter upplevde jag att orosnivån bland eleverna hade tagit ny fart i förhållande till när jag gick i skolan. Gymnasieeleverna hade svårt att ta hjälpen från mig eller övriga inom skolans hälsoinriktade insatser. Det fanns ett stigma att ta knacka på min dörr framför klass- och skolkamraterna. Jag frågade mig själv hur det kom sig att elevhälsan fortfarande inte hade förändrats i sina arbetssätt.  

"Ett viktigt steg för att vända utvecklingen är att elevhälsan moderniseras."

Ett viktigt steg för att förebygga psykisk ohälsa är att stigmatiseringen försvinner. Psykisk ohälsa behöver det talas mer öppet om och kunskap om vad psykisk ohälsa innebär behövs utbildas i. Jämsides måste verktyg för ökat stöd finnas tillgängligt. Det handlar i mångt och mycket om att kunna identifiera grupper som löper högre risk för psykisk ohälsa och i värsta fall självmord, för att kunna arbeta systematiskt och i god tid rikta insatserna.

Barn och unga har särskilt stora behov av psykiskt stöd. Skolan tillhör barnet och är ungdomens viktigaste plats utanför hemmet. Vi har alla ansvar i att skapa förutsättningar så att våra elever mår bra i skolan. I våras rapporterades att antalet hemmasittare mer än fördubblats de senaste fyra åren och kort därefter släppte Folkhälsomyndigheten rapporten “Skolbarns hälsovanor i Sverige 2021/2022”. I rapporten framkom att det skett en försämring i barn och ungas hälsovanor inom flera kategorier. Bland annat att trivseln i skolan minskat hos både flickor och pojkar i åldrarna 13 och 15 år, att skolstressen ökat i samtliga åldrar, samtidigt som elevsammanhållningen minskat och att fler elever utsatts för mobbning.

Skolan har ett stort ansvar att motverka psykisk ohälsa. I skolan behövs ett hälsopreventivt arbete för att eleverna ska få kunskap om vad psykisk och fysisk hälsa innebär. På samma sätt måste skolan anpassa sitt stöd utifrån vilka förutsättningar eleverna har. Detta för att motverka och minska skolstress, skolmisslyckande och psykisk ohälsa. Genom att i tid arbeta med kunskapshöjning, systematik och riktade insatser minskar risken att behöva ta hjälp av vårdinsatser och professionellt vårdstöd.

I våras genomförde Allbry en enkätundersökning i samarbete med Sveriges Elevkårer. Undersökningen tog plats på Sveriges Elevkårers årliga konferens; Upptakt23. Undersökningens syfte var att identifiera gymnasieelevernas behov av skolans elevhälsa. På frågan om man önskade kunna kontakta sin elevhälsa digitalt svarade hela 78% av totalt 240 gymnasieelever att man önskade digitala kontaktvägar till elevhälsan. Vidare menade endast 2 av 10 elever att elevhälsan på den egna skolan var tillräckligt tillgänglig.

Det var just önskemålen från mina elever om digitala kontaktvägar för kontakt med mig som skolkurator och övrig elevhälsa, som gjorde att Allbry kom till. Jag ville skapa en komplett elevhälsoplattform som underlättade elevhälsans arbete. Arbetssätt som skapade nya möjligheter för skolans förebyggande och främjande insatser, men framför allt en tjänst som spelade på elevens arena.

Ska vi lyckas möta eleverna så måste vi också lyssna på just eleverna.

Fredrik: Att förbjuda skärmar är helt fel väg att gå.

I tio år jag arbetat som utvecklare för digitaliseringen i förskolan. Mitt huvudsakliga uppdrag vänder sig mot Västerås stads förskolor men sedan jag blev certifierad Apple Professional Learning Specialist har jag också haft förmånen att besöka många kommuner och förskolekoncerner runtom i landet. Jag känner att jag har gjort skillnad för hur vi tänker kring digitaliseringens utveckling som skett enormt snabbt inom förskolan.

Det är inte många år sedan som en pedagog i förskolan inte ens utrustades med ett eget digitalt verktyg. Detta har varit en självklarhet inom skolan sedan digitala verktyg började finnas på marknaden. De digitala verktygen ska användas till det som kan göra dem till acceleratorer för barns och elevers lärande. Vi pedagoger måste dock också följa med i utvecklingen och se möjligheterna med AI m.m. Inom förskolan är det fortfarande många som inte känner sig trygga med verktygen och här behöver vi fundera mycket över kompetensutvecklande insatser.

I juni kunde vi läsa en fantastisk debattartikel i SvD, skriven av bland andra Susanne Kjällander. Den lyfte fram något som jag brunnit för under hela min tid som utvecklare, nämligen den eviga debatten kring skärmtid. Givetvis fick artikeln kommentarer, bland annat från Hugo Lagerkrantz. Efter det kunde jag inte vara tyst så jag klev också in i debatten och skrev till honom.

”Vi kan inte blunda för vår läroplan och samhällets utveckling.”

Det blir så snedvridet när forskare och politiker med flera som inte har besökt en förskola idag lägger sig i debatten. Det är lätt att hänvisa till kognitionsforskning och hjärnforskning m.m. men man måste också se till kontexten i dessa forskningar. Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och det förhåller vi också oss till i förskolan. Det arbetar vi kontinuerligt med genom olika kompetensutvecklingsinsatser som föreläsningar, kurser, boksamtal, seminarium och återkommande diskussioner på APT:er m.m.

I förskolans läroplan står det bland annat tydligt att vi ska utveckla barnens adekvata digitala kompetens. Det är viktigt att man vet om att ingenstans i vår läroplan nämns iPad eller andra lärplattor – inga digitala verktyg nämns. Dock kan vi i läroplanen, LpFö18 läsa:

”Undervisningen i förskolan ska ske under ledning av förskollärare och syfta till barns utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden. Förskollärare ska leda de målstyrda processerna och i undervisningen ansvara för att

• omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet,

• planering och genomförande utgår från läroplanen och från det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig,

• spontant uppkomna aktiviteter och intressen, vardagliga aktiviteter och rutiner i förskolan blir en del av undervisningen, och

• utveckla pedagogiskt innehåll och miljöer som inspirerar till utveckling och lärande och som utmanar och stimulerar barnens intresse och nyfikenhet samt håller kvar deras uppmärksamhet.”

Det står vidare i LpFö18: ”Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar. Hur förskolan organiserar utbildningen, hur barnen blir bemötta samt vilka krav och förväntningar som ställs på barnen bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska därför organisera utbildningen så att barnen möts, leker och lär tillsammans, samt prövar och utvecklar sina förmågor och intressen, med samma möjligheter och på lika villkor, oberoende av könstillhörighet.”

Fredrik Söderlund, förskollärare och specialpedagog, certifierad Apple Professional Learning Specialist och Apple Teacher.

Vi kan inte blunda för vår läroplan och samhällets utveckling. Dock behöver vi sätta en strategi för digitaliseringen i förskolan och se över vår kompetensutveckling. Men också föra en dialog om vad som står i läroplanen och hur vi tolkar den. Vi måste ha ett tydligt ”varför” när vi väljer våra verktyg men låt oss sköta vår profession. Det är vi som är utbildade för detta och det är vi som dagligen arbetar med att få varje barn att växa utifrån sin potential.

Jag välkomnar därför politiker som Lotta Edholm och Fredrik Malm med flera till Västerås förskolor. Ett studiebesök hos oss i verkligheten skulle öka deras förståelse, varför vi väljer de digitala verktyg vi erbjuder barnen. Att ett barn sitter själv med en lärplatta är högst ovanligt i förskolans verksamhet, vi professionella pedagoger väljer ansvarsfullt de verktyg som passar individ, barngrupp och aktuellt projekt.

Att vi använder exempelvis Polyglutt vid högläsning är för mig en annan lärandesituation än den som görs i knät eller i soffan med en pedagog. Vid högläsning via reflektionsskärm kan alla se, alla kan vara delaktiga, vi kan zooma in på olika saker i boken och då språkbada i synonymer m.m. Vi ritpratar, samtalar, utmanar och reflekterar på våra reflektionsskärmar. Vi sjunger, skapar, leker, går på upptäcksfärd – och detta både analogt och digitalt. Läroplanen är tydlig med att digitaliseringen ska förstärka undervisningen och det är vi som är proffs på att göra dessa val.

Sedan finns en mängd andra digitala verktyg som vi använder, främst är det digitala mikroskopet som tillsammans med en lupp och ett analogt mikroskop blir ett tillägg vid exempelvis en skogsutflykt. Med det digitala mikroskopet kan vi fota/filma och vi kan då fortsätta med undervisningen kring det vi kikar på i skogen hemma på förskolan osv.

Ett besök och jag är övertygad om att de då skulle förstå att förbjuda skärmar är helt fel väg att gå. Vi ska utveckla våra strategier och satsa än mer på kompetensutveckling, tack för ordet!

Belmina Omerhodzic, förstelärare på Stenkulaskolan i Malmö som är en av Sveriges Apple Distinguished Schools.

Belmina: vi behöver fokusera
på ett livslångt lärande.

Den 21 maj i år publicerade Sydsvenskan artikeln ”Anpassningar för elever och krävande föräldrar har blivit ett monster ”. Kommentarsfältet fylldes med åsikter om curlade barn som har extra anpassningar för att de inte ska ha några krav på sig.  Alla barn, precis som vuxna, har olika behov och lär sig på olika sätt. En del genom att skriva, andra genom att läsa eller lyssna.

I varje klassrum finns det 25 individer som ska ta till sig och visa kunskap. De har ungefär en timme på sig innan de ska vidare till nästa lektion för att göra samma sak. Rasten mellan lektionerna är sällan lugn utan präglas av hög ljudnivå och massor av intryck. Det minsta vi kan göra för de här individerna är att ge dem förutsättningar att klara av att faktiskt ta till sig och visa kunskapen på det sätt som passar dem bäst.

I Sydsvenskans artikel följde en lång lista med exempel på extra anpassningar. Tanken som slog mig då var hur vi på Stenkulaskolan har kommit vidare med det här arbetet. Ett av våra åtaganden utgår från att skapa en ”tillgänglig lärmiljö” där ledning och stimulans är ledord. Flera av de här extra anpassningarna gynnar alla elever och kan göras med hela gruppen. Exempel på det kan vara att man som lärare använder sig av IKT som accelerator för pedagogiken. Vi har gett eleverna möjlighet att ta till sig kunskaper i form av text, ljud, bild eller video.

"Alla barn, precis som vuxna, har olika behov och lär sig på olika sätt. En del genom att skriva, andra genom att läsa eller lyssna."

Jag har en elev i mitt klassrum, vi kan kalla honom Emil. Han har drömmar, en vilja och en förmåga att klara av skolan. Det har inte alltid varit lätt för honom och intresset styr. Emils intresse är matlagning. Det är ofta moroten för att få honom att göra skoluppgifterna. När vi i svenskan jobbade med sommarprat så pratade han om sina drömmar om att bli kock. Han skrev, han spelade in och började skapa en kokbok - han var kreativ! Det var inte många anpassningar som behövdes göras under de lektionerna för jag känner mina elever, jag vet vad de behöver och vad de brinner för! Uppgiften var differentierad och anpassad med stödstrukturer så att alla kunde ta till sig uppgiften men även genomföra den och vara stolta över något de hade skapat.

Varje svensk skola har någon form av digitala verktyg som de jobbar med. Utformar man uppgifterna differentierat så att eleverna både kan ta till sig och visa kunskapen på det sätt som passar dem bäst, så slipper man göra flera olika uppgifter. Man får dessutom mer planeringstid till annat och till att arbeta formativt.

På tal om att arbeta formativt så kommer vi till det här med prov. En av de extra anpassningar som berördes i artikeln var att eleven ska bedömas med bedömningsuppgifter under lektionstid. Personligen så förstår jag inte varför prov är nödvändiga. Vem är de till för? För eleverna blir det bara ett stresstillfälle där de dagen innan sitter och matar in faktakunskaper för att visa det vid ett tillfälle för läraren. Därefter går de vidare, får en summativ bedömning och en bokstav på vad de har visat. För läraren blir det bara ett underlag för att sätta ett betyg på eleven.

Vi behöver istället fokusera på ett livslångt lärande. Vi behöver vässa de förmågor som eleverna kommer ha nytta av i framtiden. Vi vet redan nu att ChatGPT kan ge oss svaret på det mesta, men förmågor som att uttrycka sig, samarbeta och att vara kreativ kan AI inte servera oss. Och det är dessa förmågor som kommer efterfrågas i framtiden. Jag menar inte att vi alltid gör allting rätt och lyckas med allt men det handlar definitivt inte om curlande utan om att vi strävar efter att känna våra elever och att skapa förutsättningar för alla. För att de ska lyckas. För lyckas eleverna så lyckas vi!